Drever är en populär hundras i Sverige, kanske speciellt bland jägare. Hundrasen ingår i grupp 6, som också benämns ”Drivande hundar samt sök-, och spårhundar”. Rasen har funnits med sedan 1850-talet, då den avlades fram i Europa. Till Sverige kom den första drevern 1913 men det var först 1953 som rasen erkändes som en svensk hundras.
Vi tar kort upp historien bakom drever samt vad den används till, vilka egenskaper den har och annat som kan vara intressant att veta, mera utförliga detaljer om drever kan du läsa om här.
Historia
Drevern har ett tyskt och schweiziskt ursprung och heter egentligen Dachsbracke – dachs från tyskans ”tax” och bracke, som betyder stövare. Dreven är en korsning av dessa två hundraser, tax och stövare, och avlades fram för att få en hund snabbare än taxen men långsammare än stövaren att använda i samband med jakt.
Resultatet blev Dachsbracke – och i takt med att den svenska rådjursstammen växte sig större så blev rasen populär även här. Den första Drevern kom som tidigare nämnt till Sverige redan 1913 men det dröjde till 40-talet innan rasen var välkänd inom svenskt jakt.
1947 ändrade man i Sverige namnet från Dachsbracke till Drever och än idag är det en vanlig och populär ras bland jägare, även om antalet har minskat något dom senaste åren.
Drever inom jakt
Trots sin storlek, med ca 35 cm i mankhöjd, är drevern en stabil, trygg och duktig jakthund. Den klassas som långsamt drivande och passar där med för rådjursjakt, harjakt och rävjakt.
Hundrasen har använts som jakthund ända sedan första början och mår som bäst när den får göra det den är skapt för. En Drever passar därmed inte att ha enbart som sällskapshund, då den kan bli understimulerad och må dåligt, eftersom den har väldigt stor jaktlust.
Rasen kan även användas som viltspårhund istället för långsamt drivande jakthund beroende på vilken typ av vilt man jagar efter tillsammans med hunden.
Drever i vardagslivet
En drever behöver jakten för att må bra och för att få utlopp för sina egenskaper. Däremot är det en anpassningsbar ras sett från det vardagliga livets perspektiv. Det är en hund som trivs lika bra hos barnfamiljen som hos pensionären, som inte kräver särskilt mycket förutom jakt och daglig motion. Pälsen är lättskött och rasen är relativt skonad från sjukdomar och hälsoproblem.
En drever, till skillnad från många andra jakthundar, trivs inte med att spendera dag och ut och in i en hundgård när jakten är på paus – den föredrar att vara nära familjen och en del av vardagslivet oavsett vad det innebär.
